torsdag 3 december 2015

Är dina elevers uppgifter säkra i Googles GAFE? Think again!


Det finns så många fördelar i att arbeta med Googles produkter i skolan, inte minst vad gäller samarbeten online och den enkelhet som molntjänster erbjuder. Men för att nyttja Google i skolan krävs att särskilda juridiska villkor är uppfyllda så att inte informationen som eleverna producerar blir offentliga eller samlas in för att i hög grad nyttjas av Google. Elevernas integritet är ett måste och det är det ingen vare sig i Sverige eller i många andra länder tvekar över. Därför har skolor som följt den juridiska regelboken gått in i ett avtal med Google i det som kallas för Google Apps for Education (GAFE). Detta avtal skall garantera att ingen information om vad elever gör på Google skall läcka till vare sig Google eller andra aktörer på marknaden. Detta har varit en lång process som några kommuner i Sverige lyckats att genomföra. Frågan är bara om Google ändå, trots all försäkran, tar del av elevernas information?

Enligt The Electronic Frontier Foundation (EFF) så förefaller det som att Google trots allt spårar elevers sökningar, vad de klickar på, videofilmer de letar efter samt de lösenord som de sparar. EFF fann att Googles "sync"-funktion för Chrome som t.ex. är aktiverat som standard i Googles Chromebooks gör det möjligt att bygga på Googles datagruva för att förfina sina tjänster. Detta sker utan tillstånd från skolor, elever eller föräldrar.

Google har meddelat EFF att de ska stänga av funktionen där surfhistoriken loggas, men det är inte tillräckligt enligt EFF som menar att inget skall loggas. Det hela är intressant då Google är med i Student Privacy Pledge där över 200 företag (däribland Google) lovar och svär att de bland annat inte ska:

✘     Not collect, maintain, use or share student personal information beyond that needed for authorized educational/school purposes, or as authorized by the parent/student.


Tillägg: Google har gått ut med ett svar där de bemöter kritiken från EFF med att svara hur Google Sync fungerar och där man understryker att GAFE inte kommer att nyttjas för att rikta reklam till eleverna.  Man skriver också att man kan stänga av Google sync så att information inte synkronieras (se hur man gör det här)

Trots Googles svar så är det hela oroväckande. Det kan vara svårt för företagen att hålla fingrarna borta från sådant de inte skall veta något om och det är klart att Google vill veta så mycket de kan om den kommande generationen, vad de gör, vad de tittar på och hur de rör sig över nätet. Det är ju dessa Google skall leva på. Jag skulle inte bli förvånad över om detta informationsspioneri även omfattar Chromeläsaren.

Kontentan av detta är att vi inte kan lita på våra molntjänster trots att det finns avtal som reglerar förhållandena. Följdfrågan blir också...är det så att även företag som har Google Apps for Business som lösning omfattas av detta avtalsbrott, då är det dubbelt allvarligt.

Notis: GAFE liksom samtliga andra lösningar som har ett sk. Safe Harbour avtal mellan EU och USA gäller inte just nu men den frågan behandlas i ett tidigare inlägg, se Hur är det med skolans molntjänster?

onsdag 2 december 2015

"Bara det sker genomtänk och systematiskt" - Några tankar om programmering i skolan

Det är fräscht med teknik. Inte minst den digitala tekniken har ett skimmer om sig som lösningen på allestädes möjliga problem. Om vi inför mer teknik i skolan, om vi låter alla programmera så kommer vårt samhälle att blomstra, vi kommer som nation vara ledande och spruta ur oss nya tjänster såsom vi tidigare sett i Spotify, Skype eller Minecraft. Sverige har varit och skall vara ledande kunskapsnation och idag är IT lösningen för hur vi ska komma dit. Skolan är alltid medlet för att styra politiska ambitioner, i slutet av 90-talet med ITiS-satsningen var målet (utöver att skapa en IT-kunnig lärarkår) att bli ledande IT-nation i världen, dåvarande stadsminister Göran Persson var tydlig på den punkten. Vi blev således ledande IT-nation under en kortare tid. En stor satsning där datorerna var nyckeln till "framgången".

Nuvarande regering vill få in programmering på schemat i skolan (se debattinlägg den  29/9 2015 av Gustav Fridolin, utbildningsminister Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister Mehmet Kaplan, it-minister) och menar i detta inlägg att killar kan gynnas av denna IT-utveckling i skolan så att deras resultat i skolan höjs (läs gärna hela debattinlägget)
"Dels vet vi att användning av digitala verktyg har en positiv effekt för jämställdheten i skolans resultat. Pojkar halkar i dag efter flickorna i kunskapsresultat, inte minst när det gäller läsning och skrivning. I studier som har gjorts av att skriva-till-läsning med it-hjälpmedel har positiva resultat kunnat redovisas. Datorer och läsplattor kan därför vara framgångsrika verktyg för att kunna vända en sådan utveckling."
"It och digitalisering i skolan kan stärka undervisningen när arbetet görs genomtänkt och systematiskt. Det visar såväl forskning som internationella och svenska exempel. Skolverket kommer dela arbetet i två it-strategier. Den ena vänder sig till förskolan, förskoleklassen, fritidshemmet, grundskolan och motsvarande skolformer, den andra till gymnasieskolan, gymnasiesärskolan och skolväsendet för vuxna."

I debattinlägget så låter det mer eller mindre som att all forskning visar på att IT kan stärka undervisningen om det sker genomtänkt och systematiskt. Det är inte helt sant och det finns mycket forskning som visar på rätt stora problem med IT i skolan. Men låt gå att vi håller med...det är bara det att man kan säga detsamma om att syslöjd eller religionsundervisningen kan stärka undervisningen om det sker genomtänk och systematiskt. Det låter som att det är en fråga om IT men det är helt och hållet en fråga om pedagogik där vi ser om och om igen att det som är direkt avgörande för hur elever klarar sig i skolan är först och främst lärarens förmåga till att genomtänkt och systematiskt bedriva undervisning.

Nu är jag inte på något sätt negativt inställd till IT i skolan, tvärtom, IT genomsyrar vårt samhälle men att tro att programmering i skolan löser en massa problem är inte bara naivt, det är direkt okunnigt. Vi behöver lärare som är breda i sin kompetens, som har en god värdegrund att stå på. Vi behöver lärare med estetisk och humanistisk bakgrund likväl som tekniklärare och programmerare. Vi behöver en mångfald. Det finns en inneboende teknikoptimism där man tror att systemutveckling är lösningen på vårt samhälles problem och lönsamhet. Jag tror att systemutveckling kan vara viktig men vi behöver lika många UX-designers och pedagoger som förstår hur systemen skall användas, det är inte programmering utan användarnytta.

Jag minns mitt högstadie på 80-talet då vi skulle lära oss som elever att programmera. Vi fick ibland komma in i det mest låsta rummet på skolan och där sakta närma oss dessa ABC 80-datorer liksom vi var en ett heligt rum. Datorkunskapen blev obefintlig och nästan obegriplig. På gymnasiet fick jag lära mig maskinskrivning så att vi skulle bli effektiva kontorsmaskiner när vi kom ut i yrkeslivet. Programmering i skolan kanske är en god tanke men frågan är om det är det vi behöver. Visst ropar näringslivet (IT-branschen) efter systemutvecklare men så gör man också inom skolan såväl som inom vården.

Om vi nu inför programmering i skolan för att eleverna i högra grad skall förstå logik och kanske matematik måste vi kanske också fråga oss...kan vi då skippa matematiken, eller har matematikämnet sådana problem att vi måste gå över ån efter vatten? Jag skulle kanske hellre se möjligheten till att välja programmering i skolan, kanske istället för ett andra språk eller slöjd. Men jag vet inte ens om det är en bra idé. Det jag däremot vet är att här måste politikerna sätta sig in mer i forskning och lyssna till både positiva såväl som kritiska röster. Vi behöver inte ännu fler direktiv i skolan, vi behöver lärare och en skolledning som kan garantera att undervisning sker genomtänkt och systematiskt.


onsdag 18 november 2015

Mobilitet och säkerhet - blir vi säkrare med appar?

Vi lever i en orolig tid. Vansinnesdåd i Paris, attacker på svenska såväl som utländska skolor, asylboenden som brinner. Vi känner oss inte säkra och vi vill på olika sätt kunna rusta oss från dessa fansansfulla upplevelser och händelser. Parallellt med detta skjuter säkerhetsföretagens aktier i höjden. Säkerhetsföretag som inte bygger på säkerhet utan som bygger på på en fundamental grundsten...rädsla.

I USA är det flera universitet som har utvecklat appar så att studenterna kan meddela sina vänner att man är på väg hem och om personen inte har kommit hem inom t.ex. 30 minuter så får man en notis över var personen är. Det här är ingen nyhet...det har under längre tid funnits appar som hjälper användare att meddela sig i en krissituation, det ser vi t.ex. i den amerikanska appen Yank som fick sin motsvarighet tidigare i år i Sverige med iOS-appen Not Alone. Det finns en uppsjö av varianter av personliga säkerhetsappar som t.ex. Safesnap som fungerar ungefär som pepparspray men istället för att spruta något i ögonen så tar man kort på förövaren som sedan automatiskt sänds till den som kan förmedla bilderna vidare.

I USA är säkerhetsfrågan mycket större än i Sverige men vi ser samma trend här. Denna utveckling lär vi se på större företag där man som anställd ges möjlighet att varna och eller meddela sig till andra om att något har hänt. Marknaden är enorm och flera säkerhetsföretag erbjuder appar för att antingen larma eller informera om något som har hänt. I filmen nedan så presenteras en skolapp som handlar om krisinformation och varningar.



Det hela låter lockande, att vi genom våra smartphones kan larma och på så sätt känna oss trygga. Frågan är bara om detta skapar en falsk trygghet. Att vi förlitar oss så till systemen att vi därmed också tar onödiga risker? Det är lockande att tro att säkerhet går att köpas och många gånger har vi inte något val. Pressen på en skola, ett företag eller en organisation kan bli så stor från allmänheten att man tvingas införa tekniska lösningar för att skapa en säker miljö. En miljö som alltid inte är säkrare än den svagaste länken, som oftast är den mänskliga faktorn. Offret som inte har mobilen tillgänglig tillräckligt enkelt precis när den behövs, skolan som infört "tags" för att komma in genom entrén har trots dessa inte koll på vilka som kommer in. Företaget som infört passerkort får ändå oinbjudna besökare då man tagit en smartphone med passerkort samt alla lösenord sparade på den olåsta telefonen.

Det enda sättet att hantera säkerhetsfrågorna är att skapa en större medvetenhet hos oss själva där vi tänker ett steg till och där appar och andra lösningar kan vara ett komplement till vår vardagliga säkerhet, ett komplement, inte en lösning.

Jag tror att jag ska köpa lite aktier i företag som investerar i vår rädsla...dvs säkerhet :-)

måndag 9 november 2015

Sociala medier kan bli demokratins död

Vi får den information vi förtjänar. Sociala mediers algoritmer bygger på att vi som nyttjar t.ex. Facebook skall vara glada och nöjda över det vi ser. Vi ser sådant som vi redan gillar och sådant som sociala medier vet att vi ogillar sållas bort i hög omfattning. Vi fungerar på detta sätt själva även offline, vi umgås helst med såna som vi gillar och undviker de vi ogillar. Men i det stora informationsflöde som vi överöses med varje dag via sociala medier så blir det ännu tydligare och det är dessutom lättar att välja bort sådant som vi inte vill se, eller kanske ännu bättre (läs: sämre), sociala medier väljer bort det åt oss.

Det är nu det börjar att bli farligt och där vi som användare måste ta oss utanför våra komfortzoner och söka oss till sådant vi inte vill se eller höra om. Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) sa i en intervju i Filosofiska rummet år 2013, att hon väljer följa personer på Twitter som hon verkligen inte gillar, detta för att just förstå hur andra tänker och resonerar. Om vi inte konfronteras med det som vi ogillar så kan vi inte heller reagera på sådant som vi borde reagera över. En klok tanke som idag kanske är än viktigare.

Sociala medier fungerar ungefär som en del staters mediaapparater där ledningen i landet berättar vad folket skall gilla och inte gilla. Vi ser mycket lite av demokratiska värderingar i våra sociala medieflöden för att dessa inte är av intresse eller kan uppfattas som moraliserande eller helt enkelt...tråkiga. Därför väljer man att gilla inlägg som gör mig glad eller tillfreds. Facebook vill inte att vi som användare skall känna oss obekväma i det vi ser i våra flöden. Det hela blir tydligt i Times artikel från i somras där vi kan läsa följande om Facebooks planer:
The end goal for the world’s largest social network isn’t just to guess what you’ll click on when you’re bored. The company wants to show you the things you care about most in your life, both online and off. “If you could rate everything that happened on Earth today that was published anywhere by any of your friends, any of your family, any news source…and then pick the 10 that were the most meaningful to know today, that would be a really cool service for us to build,” says Chris Cox, Facebook’s chief product officer. “That is really what we aspire to have News Feed become.” The company, it turns out, has a plan for doing just that.
Utifrån ovanstående planer och förhoppningar så är målet alltså att vi i allt högre grad skall matas med sådant som vi gillar. Problemet är ifall vi förlitar oss för mycket till dessa tjänster så kommer vår världsbild att bli rejält förvriden med tanke på att världen inte bara är god eller vacker. Men vi är enkla människor, vi stannar till och ser på den där roliga filmer i några sekunder och det räcker för Facebook för att inlägget skall flaggas som något du är intresserad av och stannar du till tillräckligt länge så läggs detta till din profil i Facebook. Även om du inte gillar eller kommenterar filmen så kommer du att få mer av samma innehåll i ditt flöde,

Facebook har inte ambitionen att bli platsen för politiska diskussioner eller moraliska överväganden, Facebook skall vara anhalten där du ser dina vänners uppdateringar och särskilt de vänner som du står nära. Snaran dras åt och du blir alltmer låst i dina flöden och om du till äventyrs vill lägga upp en länk som handlar om en politiskt fråga så lär du inte få många gilla, inte för att det inte är intressant utan för att så få ser ditt inlägg. I den värld vi lever i idag så måste vi ta del av sådant som vi inte tycker om, direkt ogillar och kanske också hatar. Detta för att förstå vad som händer i världen. Eller vi kanske inte måste fokusera på världen utan det räcker att vi ser inlägg som nedan från Sverigedemokraten Ted Ekeroth, för att förstå att det finns krafter i Sverige som har tydliga planer på vad som ska ske när de "tar makten":
Ovanstående inlägg postade jag på Facebook men jag fick få gilla eller reaktioner på mitt inlägg. Om man inte förstår mekanismerna så tror man klart att inlägget inte är passande eller totalt ointressant, mer troligt är att de flesta av mina vänner aldrig ser inlägget för att det sållas bort i mina vänners flöden. Om så nu är fallet så har vi som digitala medborgare mycket liten möjlighet till att upplysa och påverka vår omvärld.

Därför måste vi göra som Mymlan gör, dvs. följa personer och organisationer/företag som vi direkt ogillar för att kunna ta ställning i viktiga frågor och delta i debatten. Därför fyller annan media en viktig funktion där vi kan ta del av händelser och debatter som aldrig dyker upp i våra sociala flöden.

I detta måste skolan bli än bättre på att förstå de mekanismer som driver utvecklingen inte minst i sociala medier. Skolans uppdrag blir än viktigare för varje dag som går, för varje ny teknisk landvinning blir uppdraget mer komplicerat men samtidigt också än viktigare. Däremot är det inte alldeles säkert att alla lärare förstår de digitala mekanismer som styr våra flöden och här har vi ett stort uppdrag i att arbeta med detta. 

Det är en grym ironi att medborgarens digitala egenmakt i hög grad kan bidra till att försvaga våra demokratiska system, detta utan att vi ens märker det utan lever i illusionen att vi har möjlighet att påverka vårt samhälle genom sociala medier. I värsta fall kommer vi inte ens att upptäcka förskjutningar i värdegrundsfrågor eller demokratiska skeenden då vi har fullt upp med att leva det "trevliga" livet i sociala medier.

tisdag 3 november 2015

Hur är det med skolans molntjänster?

Det har inte talats särskilt mycket om det uppsagda avtalet mellan EU och USA som går under namnet Safe Harbour. Den 6 oktober i år så  ogiltigförklarar EU-domstolen i Luxenberg EU-kommissionens  beslut att de så kallade Safe Harbor-principerna som säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter. Safe Harbor-avtalet mellan EU och USA innebär att USA uppfyller Europas dataskyddsstandard. Men med domen den 6 oktober så gäller inte detta längre. Orsaken är att amerikansk lag går före reglerna om dataskydd i Safe Harbor. Myndigheter i USA kan oinskränkt hämta in uppgifter. Därigenom urholkas överenskommelsens själva innebörd.

Detta innebär i sin tur att samtliga skolor och organisationer som enligt konstens alla regler lyckats sluta avtal med Google och/eller Microsoft i värsta fall riskerar att få börja om igen. För just nu kan detta EU-beslut resultera i att EU kan stoppa Facebook, Microsoft och Google från att sända över och lagra data om europeiska medborgare i USA. Det handlar inte bara om dessa företag utan allt som allt är det så många som 4 000 amerikanska bolag som säljer olika tjänster i Europa som använder sig av avtalet när de för över personuppgifter om europeiska medborgare till USA. I klartext innebär detta att alla som idag nyttjar GAFE eller Office365 inom utbildning (eller företag) kanske måste se sig om efter annan lösning. Just nu pågår ett febrilt arbete för att finna lösning på detta problem men i grunden är det bra att det hela undersöks ingående. Vad det hela handlar om är att våra personuppgifter såväl vad vi gör på nätet inom skolan inte skall vara en angelägenhet.

SKL har tagit detta på allvar och vill givetvis ha en lösning så snart som möjligt, men i väntan på den så rekommenderar SKL att tillfälligt beakta följande rekommendationer (källa):

  • Gör en kartläggning av organisationens IT-system och tjänster där det finns en överföring av personuppgifter till USA. 
  • Gör en förnyad analys av vilken typ av personuppgifter som hanteras i de tjänster som berörs och fundera på om det finns alternativ. Ta gärna hjälp av Datainspektionens informationsmaterial och SKL:s vägledning. 
  • Ta kontakt med berörda leverantörer och fråga efter deras åtgärder till följd av att Safe Harbour-principerna upphört att gälla. Fråga om de planerar någon förändring av t.ex. var och hur lagring av information sker. 
  • Analysera möjligheterna inom gällande avtal. Hur lång avtalstid är det kvar på avtalet med leverantören? Finns t.ex. utrymme för omförhandling eller att inte förlänga befintliga avtal? 
  • Begränsa möjligheterna för leverantörerna att överföra personuppgifter till USA i kommande upphandlingar. 
Detta är något som vi så snart som möjligt vill skall lösas. Särskilt med tanke på att de flesta läplattformar och digitala lärmiljöer har koppling till olika molntjänster som Office365 och Google Apps for Eduacation (GAFE).

Mer läsning:
Microsoft svarade den 6/10 på denna nyhet med följande blogg-inlägg.

torsdag 29 oktober 2015

Penn State University låter lärare och elever skapa sin egen litteratur utifrån OER

Penn State University har i sitt forskningsprojekt BBookX låtit lärare och studenter skapa sitt eget utbildningsmaterial med stöd av Öppna Digitala Lärresurser (OER) i en nyutvecklad programvara. Programmet nyttjar en algoritm för att via nyckelord finna relevant material som sedan kan gallras, organiseras samt redigeras av användaren. Poängen med detta projekt är utöver att sänka kostnaderna för litteratur även låta studenterna bli mer delaktiga i sin egen utbildning genom att bygga personliga läroböcker.

Skapa ett kapitel med öppet innehåll med hjälp av nyckelord och fraser

Färdiga böcker kan bäddas in på webbsidor eller hämtas som textfiler. BBookX testas just nu i begränsad omfattning men man tror att denna form av litteratur kommer att öka i omfattning framöver. Verktyget kommer även att bli mer kraftfullt om det används av fler. Just nu är BbookX kopplat till Wikipedia men kommer i förlängningen hämta information från andra OER-källor. Fokus ligger just nu på högre utbildning men i tanken är att det skall vara möjligt att använda Bbookx även i grundskolan. Det finns tyvärr ingen öppen testmiljö där man kan prova BbookX men de som är intresserade kan kontakta forskarna på BBookX@psu.edu eller via BBookX.psu.edu.

Här finns givetvis många frågetecken kring kvaliteten i OER-material samt risken att användaren kanske fokuserar på fel material. Dock är det svårt att utvärdera då jag själv inte fått tillgång till systemet ännu. Förhoppningsvis är algoritmen så avancerad att den kan eliminera material som är irrelevant inom ämnet samtidigt som det finns finns risk för att viktigt material utelämnas. Men nu spekulerar jag bara. Poängen med inlägget är att vi bevittnar en långsam förändring i hur vi värderar och ser på utbildningsmaterial. Detta är kanske ännu inte en direkt utmaning för etablerade förlag men när utvecklingen väl sätter igång på allvar kommer det att gå fort.


tisdag 6 oktober 2015

Smart eller stupid sheriff? Blab idag klockan 14.

Vi är alla ibland eller kanske ofta oroade över vad som sker i barn och ungdomars kommunikation via t.ex. sociala medier såsom Snapchat, KIK eller Instagram. En oro som ibland kanske är befogad men ofta också helt obefogad. I vilket fall är detta något som diskuteras ofta i Sverige såväl som i andra länder. Inte minst är det fokus på mobbning och kränkningar.

I Sydkorea har man tagit till krafttag då man från regeringens sida lagstadgat så att mobiloperatörerna måste kunna erbjuda verktyg till föräldrar så att de kan övervaka vad ens barn gör med sina mobiltelefoner. Med bevakningen kan föräldrar få information i sin egen telefon vad barnen sysslar med. Appen Smart Sheriff fungerar just på detta sätt där jag som förälder kan få en notifikation om mitt barn kanske sökt på ordet mobbning eller gravidiet.

SVT har i ett kortare inslag berättat om detta den 5 oktober 2015 (se inslag nedan).

För en del föräldrar tror jag att detta känns betryggande, att alltid kunna ha koll på sina barn. Men appen hjälper föga skulle jag tro. Snarare skapar den en större klyfta mellan barn och föräldrar och som jag brukar säga, det är en stor skillnad mellan att studera kommunikation och att delta i kommunikationen. Det enda vi säkert vet är att det händer något på telefonen. Om det är ens eget barn som använder den eller en kompis är oklart. Om man skulle använda telefonen till att i skolarbetet söka information om graviditet eller narkotika så skulle säkert förälders app löpa amok...helt i onödan.

Det som är mest intressant med detta inlägg är just övervakningssamhällets konsekvenser. Är det överhuvudtaget etiskt försvarsbart att kontrollera ens barn på detta sätt? Eller ännu värre, är det rimligt att telefonoperatörerna (och staten) skall inneha denna information om våra unga? Vi har med appar som Smart Sheriff passerat så många etiska gränser att det kommer bli svårt att reparera den skada som övervakning som denna innebär.

Det finns bara ett sätt att lösa problemen som man kanske identifierat hos barn, och det är i samtal, utbildning och en hög grad av etisk självransakan. Kanske måste vi som vuxna börja med oss själva och fundera över hur vi själva var som barn, vad vi dolde från våra föräldrar och vuxna i vår närvaro och där ta vårt avstamp.

Jag efterfrågar en diskussion om detta och sätter igång den klockan 14 idag bia Blab. Välkommen ni som har tankar kring detta. Uppdatering: För er som ev. försökte delta så blev det "epic fail"-av någon anledning ville inte Blab start såsom jag önskade. Det får bli ett nytt försök vid senare tillfälle. Ber om ursäkt för detta.

måndag 14 september 2015

Krävs det en app för att sluta med apparna?

Diskussionen kring mobiltelefonens inverkan på utbildning sker överallt och i USA har ett företag (Kickstarter-företag) en något annorlunda modell för att få eleverna att sluta att använda sina telefoner under lektionstid. Appen Pocket Points är rätt så simpel som idé och det enda du behöver göra är att komma till skolan, starta appen och sedan låsa telefonen (dvs stänga av skärmen/viloläge). Under tiden som telefonen inte används så tjänar du poäng som du i sin tur kan nyttja för att få t.ex. rabatt på kaffet. Filmen nedan beskriver det hela enkelt:


Det här är ett annorlunda sätt att ta itu med ett problem som kan uppstå i skolan under lektionstid. Jag skulle klassa denna modell som en Rolighetsteori (läs mer om detta här) som bygger på att det finns en anledning till att förändra sitt beteende. Detta är något som jag har föreläst mycket om och funderat kring. Kanske behövs det inte ens en app eller något annat i en lektion utan lektionen i sig är förhoppningsvis så intressant så att mobilen inte lockar alls. Men problemet är att vi alla är olika och vi har olika intressen så diskussionen om att göra "roliga" lektioner för att få alla intresserade är i sig en märklig diskussion.  Den andra orsaken till att mobilen lockar är för att den hela tiden påkallar vår uppmärksamhet. Det här är ett problem som har funnits länge och i alla möjliga sammanhang. I Mexico så har en del kyrkor installerat störsändare för att hindra gudstjänstbesökare att fippla med mobilerna.

Så vad är grundproblemet?  Handlar det om lektionsstruktur? Handlar det om lärarutbildningar där vi inte tillräckligt förbereder våra studenter för en digital värld? Handlar det om uppfostran och föräldraansvar? Handlar det om tekniken i sig? Eller handlar det om att unga idag måste ha "morötter" i form av rabatter eller gratissaker för att kunna lägga ifrån sig mobilen? Eller handlar det om att vi helt och hållet måste tänka om hur vi skall nyttja digitala enheter och göra något som handlar om lärande? 

Det är många frågor och det finns många som har svar på dessa. Skriv gärna en kommentar och hur ser ni på lösningen Pocket Points? (Det bör understrykas att denna app inte är tillgänglig i Svenska App-store)

Frågor som handlar om integritet och kommersialism i skolan bortser jag helt från i ovanstående inlägg.

Är det ett problem med mobiltelefonen i skolan?

Frågan om mobiltelefonen i skolan och huruvida den är ett pedagogiskt hjälpmedel eller ett störande moment i klassrummet har diskuterats mycket under senaste året. Inte minst efter att forskare på London School of Economics kommit fram till att resultaten för svagare elever blir bättre om man låter mobiltelefonen vila under lektionerna. Denna rapport följdes upp av den Svenska regeringen och Sveriges Radio rapporterade om att utbildningsministern ville se en utredning som föreslog regler för hur man nyttjar mobiltelefonen i skolan. Debatten i sociala  medier blev rätt intensiv och fördelar och nackdelar med mobiltelefonen lyftes.

I går publicerade Utbildningsdepartementet i England ett nytt uppdrag (Impact of smartphones on behaviour in lessons) där syftet blir att utreda hur den grundläggande lärarutbildningen i England också skall förbereda lärarna till hur man skall hantera de utmaningar som kommer med IT i skolan (21st-century schools). Syftet är att finna vägar till att hantera den distraktion som t.ex. mobiltelefoner kan innebära för en del elever. Utredaren Tom Bennet säger bland annat följande:

"Technology is transforming society and even classrooms - but all too often we hear of lessons being disrupted by the temptation of the smartphone."


Mobiltelefonen är inte det enda som skall utredas vad gäller störande uppträdande i klassrummet utan Tom Bennets uppdrag  har snarare utökats till att även omfatta digitala artefakter. Syftet där är att fundera över mobilens roll i skolan. I England har allt fler skolor valt att förbjuda mobiltelefonen just på grund av att det är så lätt att bli distraherad eller för att elever kan störa arbetsron i klassrummet med mobilerna. Tom Bennet igen:


"Learning is hard work and children are all too aware of this. So when they have a smartphone in their pocket that offers instant entertainment and reward, they can be easily distracted from their work."


Frågan dyker alltså upp igen och precis som i Sverige så är detta en fråga som allt fler pedagoger diskuterar samt hanterar på olika sätt. Frågan är viktig och det skulle behövas en större utredning av t.ex. skolverket för att se hur utbrett problemet är...om det nu är ett problem.

För en tid sedan ställda jag frågan nedan och den är aktuell igen. Om du vill bidra med din synpunkt så är du välkommen att svara på frågan nedan helt anonymt genom att gå in via denna länk. Resultatet uppdateras i realtid i detta blogginlägg.



fredag 11 september 2015

Välståndets baksida

Unga män säljer kurslitteratur på gatan
Vi kämpar med skolan. Omotiverade elever och låga resultat är det vi kan läsa om i media och vi ställer oss frågan...varför är skolan för många elever så ointressant? (Givetvis är det inte så generellt). Jag ställer mig frågan utifrån den geografiska plats jag befinner mig på just nu. Jag har under veckan besökt University of Rwanda och diskuterat utbildningsfrågor i ett samarbete mellan universitet och högskolan Dalarna. Rwanda är en nation som har genomgått en häpnadsväckande utveckling sedan folkmorden 1994. Här finns en framtidstro och en strävan att gå framåt. Här är det särskilt ett ord som är viktigt: Utbildning. Alla strävar efter att utbilda sig samt att kunna finansiera sina barns utbildningar.  Alla vet att utbildning är nyckeln till ett bättre liv och på gatan i Kigali finns det områden där man kränger litteratur och förhandlar om priset för varje bok. Varje lärobok är viktig och nästan värd sin vikt i guld.

Lokalerna som nyttjas på universitetet skulle i Sverige varit utdömda för länge sedan, men i Rwanda fungerar de. Dessa platser är åtråvärda för de studenter som har råd att studera.
En föreläsningssal vid University of Rwanda.
När jag talar med studenter här och ser deras beslutsamhet över att utbildning är inte bara viktigt för mig som enskild individ utan för landet så funderar jag över hur vi i Sverige ser på utbildning? Här betraktas inte sällan utbildning som något betungande och som man ibland skulle vilja slippa. Här beklagar vi oss över att vi måste vara i skolan och att utrustningen är dålig, ämnena tråkiga, lärarna är dåliga, politikerna är dåliga och det finns för lite pengar.
Datasal för utbildning inom IKT
Det jag funderar över är hur vi skall återfå längtan till lärande och se utbildning i ett större perspektiv än endast en personlig angelägenhet? Utbildning bygger nationer och vi får aldrig tro att vi är färdigutbildade. Kan det vara så att vi i vårt välstånd känner att vi inte behöver lägga ned så mycket tid på studier för det finns alltid andra sätt att klara sig på? Jag behöver bara bli känd så kommer pengarna att strömma in ändå. 

Det är lätt att ta saker för givna, det är inte förrän vi kommer ut som jag i detta fall till Rwanda där jag påminns om hur viktigt det är att inte ta utbildning för givet. Vårt välstånd förblindar oss och när vi har alla möjligheter till fri utbildning, fri litteratur, skolmat och tillgång till fantastiskt goda pedagoger...varför inte utnyttja denna möjlighet till fullo? Utbildning är vår enda väg till ett gott samhälle. Utbildning är vår enda väg till ett samhälle fritt från främlingsfientlighet. Utbildning är en möjlighet framför en rättighet. 

För er som läser denna blogg slår jag säkert in öppna dörrar...men jag var tvungen att skriva det ändå. tack alla ni pedagoger som varje dag utför stordåd i skolan...ni är värda er vikt i guld.

tisdag 8 september 2015

Varför är du så negativt inställd till IT i skolan?

Jag får frågan ibland. Om man läser min blogg kan man gärna få intrycket av att jag är negativ till att nyttja IT i skolan. I grunden är jag mycket positiv till det som IT kan tillföra lärandet. Däremot finns det flera delar i debatten som jag är kritiskt till och det är dessa jag gärna fokuserar på för de förefaller vara så bra men har baksidor. Jag har ofta sagt det och säger det igen, jag är inte primärt intresserad av alla fantastiska solskenshistorier om IT i skolan (eller låt oss kalla det ed-tech vilket omfattar alla former av utbildning). Jag är mer intresserad av det som går fel och analyser av dessa misstag eller fullständiga misslyckanden.

Den fråga vi måste ställa oss är varför riskkapitalister nu går in och investerar i olika projekt inom ed-tech? Varför stora IT-företag satsar stora pengar på att föra in Big Data inom ed-tech och skapa artificiella intelligenser som skall fungera som stöd till skolan? Eller varför Rektorsakademin satsar stor på en ny ed-tech konferens under hösten? Orsaken till dessa satsningar är i första hand inte pedagogisk utveckling utan snarare affärsmässiga. Ed-tech är big business och det är lätt att bländas av skenet som lyser så starkt vad gäller ed-tech. Det kan finnas anledning till att vara kritisk till en allt för hög teknocentrism vilket inte sällan framkommer i debatten om ed-tech. Och bländade blir vi.

Seymour Papert (M.I.T media Lab) skriver i sin artikel "Computer Criticism vs. Technocentric Thinkingfrån 1990 bland annat följande:
One might imagine that "technologists" would be most likely to fall into the technocentric trap and that "humanists" would have a better understanding of the role of culture in the so called "effects of the computer." But things are not so simple. People from the humanities are often the most vulnerable to the technocentric trap. Insecurity sometimes makes a technical object loom too large in their thinking. Particularly in the case of computers, their intimidation and limited technical understanding often blind them to the fact that what they see as a property of "the computer" is often a cultural construct.
Varför skall vi nyttja ed-tech egentligen? Om vårt svar är, för att ed-tech är så bra, så visar svaret på att vi har allt för stor uppmärksamhet på själva tekniken. Vi kan tala om nya verktyg, program, bredband, molnet etc. och alla dess fördelar (man handlar ofta i diskussioner till slut om vilka verktyg man skall köpa in). Om vi istället ser på ed-tech utifrån politik, vinst, makt och profit så blir det hela mer intressant, varför finns dessa tjänster eller varför dyker dessa "buzz-words" upp just nu? Det är sällan (aldrig) datorerna eller tjänsterna själva som leder till pedagogiska framsteg utan det är när en pedagog med pedagogisk excellens lyckas finna nya sätt att nyttja tekniken, för sin målgrupp och utifrån sina behov.

Jag är inte kritiskt inställd till IT i skolan, däremot är jag mycket oroad över en utveckling inom ed-tech som primärt syftar till att stärka det egna företagets finanser framför pedagogisk utveckling samt också i allt högre grad nyttjar våra digitala beteenden och rörelser på nätet till att bygga nya tjänster som skall "revolutionera" utbildningen med stöd av teknik. Vi behöver vara lite mer kritiska kring ed-tech och ställa oss frågan gång på gång...vad kan IT tillföra lärandet och vad kan det inte tillföra? Det kräver kritiska förhållningssätt.

onsdag 2 september 2015

Har vi nytta av flervalsfrågor? Inte utan interaktion.

Jag jobbade hemma idag. Förbereder mig för ett möte på Universitetskanslersämbetet (UKÄ) där en liten arbetsgrupp skall diskutera huruvida MOOC (Massive Online Open Courses) är något som är viktigt för lärosätena i Sverige. Det finns mycket att diskutera gällande denna fråga och jag tänkte att det är väl lika bra att jag går en kurs för att se hur det hela funkar. Jag har tidigare läst MOOC-kurser men valde nu ett ämne som jag inte har någon erfarenhet av eller ens är intresserade av. Valet föll på kursen: Grow to Greatness: Smart Growth for Private Businesses, Part I som har producerats av University of Virginia. Jag ville se hur lätt/svårt det skulle vara att ta sig igenom kursen genom att bara försöka svara på kontrollfrågorna som avslutade varje moment. Även examinationen bestod av 30 flervalsfrågor.

Så jag satte mig inte in i ämnet utan satsade direkt på att klara deluppgifterna. Det förvånade mig att det inte fanns något moment av egen reflektion eller någon kollaborativ skrivuppgift utan det var bara flervalsfrågor. Då blev det ju ännu enklare. För enkelt var det...i och med att man får tre försök för varje delexamination så är det lätt att föra bok över hur man svarat och sedan välja de alternativ som låter rimligast (vilket är möjligt att göra om man studerar hur man formulerat svaren). Och skulle man inte klara det på tre försök så får man tre nya efter åtta timmar.

Så, medan jag arbetade så fixade jag lite med frågorna och jag var klar på mindre än en timme med kursen. Och vad har jag lärt mig? Inte annat än att det rent kunskapsmässigt är helt värdelöst med flervalsfrågor och där det inte finns någon reflektionsuppgift eller möten med andra tankar.

Mitt intyg-som är lika lite värt som pixlarna som bygger upp intyget
Men nu har jag fått mitt intyg och jag är inte stolt över det...jag kommer aldrig att använda det annat än att visa på hur fel det blir när vi tror att vi kan automatisera utbildning. Det handlar också om utbildningskvalitet. Jag anser att om man kan ta sig igenom en kurs med 77% korrekta svar utan att förstått något alls, så har man stora kvalitetsproblem i utbildningen.

I går skrev jag ett blogginlägg på Högskolan Dalarnas NGL-blogg som handlade om hur man mer sofistikerat fuskar på MOOC-kurser, se Mooc-kurser utmanas av ny form av fusk: CAMEO
Min slutsats där är samma som i denna post, vi lär tillsammans med andra, inte solitärt och inte maskinellt. Eller kan vi få en djupinlärning genom flervalsfrågor och quizzes? 

fredag 28 augusti 2015

Strålningen i ett digitalt samhälle

En rätt gammal debatt kring strålningen kanske kommer att blossa upp igen nu när det är möjligt att i en kommande app kunna mäta av strålning från routrar, 3-4G master men även trådbunden kommunikationsteknik. Det är sajten Architecture of Radio som under hösten kommer att lansera en iPad-app som kan mäta av strålningen i ett rum och visualisera denna. Om det hela stämmer i den demo som visas nedan så är det helt klart så att det finns många nätverk som omger en.


architectureofradio from R Vijgen on Vimeo.

Däremot vet vi inte hur dessa nätverk påverkar oss, det finns olika uppfattningar om detta och troligtvis får vi veta detta vad tiden lider. I vilket fall kommer denna app på olika sätt skrämma många och det är en sak att se det hela visualiserat men det är en helt annan sak att förstå hur strålning påverkar oss...om det påverkar oss? Men med rätt retorik skulle man nog kunna få en del skolor och arbetsplatser att stänga bara utifrån en visualisering, där är det viktigt att förstå att det inte räcker med en visualisering.


Tidigare inlägg på denna blogg om strålning:
Skolan är en del av samhället och samhället är en del av skolan
EU-förslag om förbud att nyttja Wifi och mobiltelefoner i skolan

måndag 24 augusti 2015

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

Dagens Nyheter har satt fokus på en viktig fråga i artikeln Barn berättar: Så hatas och kränks vi på nätet och vill nu bevaka näthatet och vad polisen och skolorna gör åt det. Näthat, troll och mobbning är starka ord som gör oss upprörda och det är det som DN också vill, dvs få oss att läsa och bli upprörda. Frågan är till vilket pris?

Missförstå mig rätt...mobbning är alltid mobbning är alltid mobbning och det är allt för många barn som mår dåligt av detta. DN skriver: Barn hatar barn på nätet, varje dag. Tusentals kränkningar, hat och hot cirkulerar på anonyma forum, visar DN:s granskning. Det stämmer säkert med tusentals kränkningar på anonyma forum men DN lyckas också att än en gång skuldbelägga barnen, skolorna och polisen för detta då det är föräldrarna till dessa barn som i de flesta fallen skall ha all skuld. Föräldrar som inte vet vad medmänsklighet är och aldrig förstått vad värdegrundsarbetet i skolorna går ut på. Föräldrar som mer eller mindre är fullständigt ointresserade i sina barns liv och vad de t.ex. gör på nätet eller mobiltelefonen. Föräldrar som är mer upptagna av sig själv, sina telefoner och uppdateringar än sina barn. Föräldrar som aldrig dyker upp på föräldramöten eller information om t.ex. mobbning (vilket skolorna ofta erbjuder). Dessa föräldrar finns i alla samhällsklasser så det är ingen klassfråga utan en attitydfråga. Det finns också föräldrar som har gett upp eller som inte orkar och som tappat greppet över sina barn. Är det då skolans fel eller polisens? Eller är det socialtjänstens fel eller kanske politikernas fel?

Men det är lättare att överlåta ansvaret på skolorna som "inte gör något" åt detta. Jag har besökt många skolor och träffat så många skolchefer och rektorer som i förtvivlan säger att man gör så gott man kan utifrån de resurser som finns och inom de ramar de får verka inom. Värdegrundsarbetet arbetat man med varje dag. Men mobbning pågår dygnet runt och oavsett om det är skoldag eller inte och det finns många gånger små möjligheter till att flytta elever (vilket ofta inte är en bra lösning heller) som mobbar. Föräldrar till barn som mobbar försöker man resonera med men inget händer. Skolorna är mycket sällan problemet annat än att där samlas en stor mängd barn på ett och samma ställe.

Än en gång, frågan är viktig och det är utifrån såna här situationer vi får debatter om mobilfria skolor och övervakning av nätet.

Jag hoppas att denna kartläggning som DN nu påbörjat inte blir ännu en debatt där barnen blir offer och slagpåsar utan där man lyfter ansvarsfrågan till de som förser våra barn med digitala verktyg. Dessa verktyg som kan vara en välsignelse för somliga men en förbannelse för andra.

Ibland funderar jag över detta att det är förbjudet att aga sina barn, en helt logisk lag, en obestridlig sådan. Men borde det inte vara lika olagligt att medverka till att ens barn ignorerar mänskliga rättigheter och värden? Dessa värden är det viktigaste vi har att ge våra barn. Om vi inte har dem som vuxna...hur skall vi då kunna begära det av barnen?

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

DN har tagit bollen...se nu till att inte fumla med den.

onsdag 19 augusti 2015

Digitala läromedel - vad är det?

Det är helt klart så att digitala läromedel blir alltmer vanliga i skolan. Gleerups arbetar för att det skall vara möjligt att i deras läromedel även kunna lägga till material som man själv vill ha med som tillägg till deras material (läs mer). En intressant idé och det vore spännande att ta del av i vilken utsträckning detta kommer att ske.

Vad är ett läromedel egentligen, ja i skolförordningen från 1971 beskrevs läromedel som "alla de resurser som kan användas i en undervisningssituation" vilket är en bra beskrivning. De digitala artefakterna bidrar till att utöka floran av läromedel men till syvende och sist handlar läromedel om att skapa förståelse och ibland är digitala verktyg helt fenomenala att använda till detta, andra gånger mindre bra. Men ibland kan det finnas poänger med att inte arbeta med tillrättalagt material utan just fokusera och diskutera ett material på nätet. Till det fick jag just tillgång till ett relativt nytt verktyg som utifrån ett forskningsperspektiv är lysande att nyttja men även till undervisning.

Tjänsten heter Hypothes.is och möjliggör att kommentera i stort sett vilken sida som helst på nätet såväl som PDF-dokument och om man vill kan man dela sina synpunkter med andra som besöker denna sida. Med ett litet tillägg i Google Chrome så är tjänsten alltid tillgänglig via webbläsaren. Detta innebär att jag kan markera ett textavsnitt om jag vill och sedan skriva in en kommentar. Andra kan läsa detta (om man gör det offentligt) och utifrån detta kan man diskutera en sida. Det krävs inga inloggningar för att se andras inlägg och här kan lärande ske inte bara utifrån en text utan från diskursen i det som debatteras.

Låt oss ta exemplet med definitionen av ett läromedel, den hämtades från Skolverkets sida och där har jag också nyttjat Hypothes.is för att diskutera innehållet på denna sida. Om du skapar ett konto på Hypothes.is så är vi flera som kan delta i debatten. För egen del kan du sedan på din sida se alla de citat, information mm som du sparat.

Nedan ser en bild av Skolverkets sida där jag nu också gjort ett inlägg...välkommen att delta i diskussionen.

Användningsområdena är flera, t.ex. att kritisera sidor som har främlingsfientligt innehåll eller som snedvrider fakta. Om det kan leda till ett lärande...då är det ett läromedel.


tisdag 18 augusti 2015

Digitala läromedel - är de bättre än analoga?

Håkan Fleischer debatterar i Skolvärlden med artikeln: Digitala läromedel ger mer undervisningstid. I denna artikel lyfter Håkan fördelarna med att nyttja digitala böcker framför analoga och en av fördelarna är att de digitala böckerna är mer uppdaterade än de analoga och därmed mer lämpliga att nyttja för lärare då de inte behöver lägga ned lika mycket tid på faktakontroller. Jag är ofta överens med Håkan i flera olika frågor men i just denna så är jag inte säker på att digitalt undervisningsmaterial garanterar objektivitet eller att felaktigheter uppstår. Egentligen skiljer sig inte publicering i digitala former särskilt mycket från analoga. Lika omfattande faktagranskning krävs.

Det kan i värsta fall också gå riktigt illa som i Los Angeles där skolorna satsade stora pengar på att köpa in läsplattor i kombination med utbildningsmaterial från Pearson. I detta fall har allt gått fel och de digitala resurserna har inte räckt till och tekniken har strulat. Här har mycket tid förlorats och stora pengar har gått åt annat än utbildning, läs mer: LAUSD ditching Pearson iPad program software, demanding multimillion dollar refund.

Med allt fler producenter av läromedel kan vi också utgå från att mycket av materialet som publiceras inte är faktagranskat. Den brännande frågan är också...vad är ett läromedel? Kan en kanal på Youtube med historiska fakta klassas som läromedel? Eller måste läromedel alltid gå via förlag? Om vi ser till Youtube så nyttjas mycket material i skolorna som undervisningmaterial, men i somliga fall så är det katastrofalt låg kvalitet på materialet, och trots detta nyttjas det bland elever och även lärare.

Det finns en oerhörd stor risk för en sänkning av kvaliteten i skolan om inte lärare faktiskt granskar material som skall nyttjas för undervisning.

Håkan Fleischer skriver vidare i debattartikeln att det finns poänger med att samla allt studiematerial på ett och samma ställe. Det kan finnas en poäng med detta men problemet man såg i Los Angeles (och som man var lovad skulle fungera) var att läsplattorna kunde låsas upp så att man kom åt annat än just utbildningsmaterialet vilket ledde till att eleverna sysslade med annat än att studera.

Digital litteratur har stora möjligheter men att utgå från att de förenklar arbetet för läraren är inte alldeles självklart enligt min mening. Men debatten är bra och jag hoppas på att detta diskuteras flitigt.

Läs mer om Los Angeles skoldistrikts problem med digitala läromedel: L.A. School District Cancels iPad Pearson Curriculum, Asks Apple for Refund

Läs också tidigare inlägg om Digitala läromedel

tisdag 28 juli 2015

När något blir viralt så stannar förnuftet.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig så är det som blir viralt många gånger en varningssignal. Min fråga är nästan alltid, varför sprids detta i sådan grad och vilken är källan? Jag har tidigare skrivit om virala fenomen på Internet men frågan är värd att ta upp igen. I går skrev jag ett inlägg som handlar om virala citat från kända personer. Problemet är bara att personerna som citeras aldrig har sagt det som sprids. En mycket viktig faktor för att något skall spridas är att meddelandet är trovärdigt och detta sker med hjälp av en känd person som t.ex. Einstein. Om vi fortsätter på den linjen, dvs. kända citat från kända personer så är detta problematiskt utifrån flera perspektiv. Nedan ser vi ett citat av Nelson Mandela.

Detta är något som Mandela aldrig har sagt men däremot har citatet nyttjas i flera olika sammanhang, som t.ex. i filmen Akeelah and the Bee där citatet finns på en vägg och där det nedanför står att Mandela sagt detta. I filmen Invictus så finns denna dikt/citat med likaså, dock utan att att ange källan men filmen handlar bland annat om Mandela. Klart att man tror att det är Mandela som efter 27 år i fångenskap skriver något som detta. Det hela låter egentligen otroligt om man tänker efter och det är inte Mandela som skrivit detta utan Marianne Williamson.

Missuppfattningar sprider sig idag så mycket snabbare än någonsin tidigare. Ett citat som ofta tillskrivs Einstein igen är:

Det förefaller som att Einstein ev. har sagt detta men även han citerade troligtvis denna text. Om man besöker Quoteinvestigator så får man en rätt intressant läsning när man inser att vissa citat växer fram under lång tid och det är mer eller mindre omöjligt att säga vem som ligger bakom det.

Den sista är nästan mest intressant, det är ett citat som tillskrivs en man men om vi bara googlar lite på citatet så är det uppenbart att det en rätt nära bekant till Franklin som ligger bakom detta. Nämligen Eleanor Roosevelt.

Om det nu är så att trovärdigheten är viktig för att få spridning, har man därför valt att sätta Franklin Roosevelt som upphovsperson istället för hans hustru eller har det bara blivit fel på vägen? Vad vi ser är att det är allvarligt problematiskt när citat får spridning främst för personen ifråga sägs ha sagt det. Nu är det inte alltid så men rätt ofta. Det tar tid att granska citaten men vi blir lite klokare varje gång vi gör det.



Jag skulle uppskatta enormt om ni andra sökte er runt efter citat som står på fel upphovsperson eller om citaten i sig är felaktiga och kanske skrev en kommentar om detta här på bloggen. För att få igång er...läs mer på Wikiquotes sida om felciteringar. När något blir viralt så fungerar vi lite så att då alla andra delar något som låter bra...då är nog allt i sin ordning :-)

måndag 27 juli 2015

Alla dessa inspirerande citat...vad gör de med oss?

Om det finns något vi älskar på nätet så är det inspirerande citat och inte minst när vi får dem levererade av kända profiler. John Lennon, Einstein och Thomas Jefferson är bara några bland så många andra. I alla möjliga former, färger, typsnitt och situationer får vi bilder med inspirerande texter presenterade i våra flöden i sociala medier. Uppmaningar om hur vi kan förbätttra oss själva som vi är, att vara snälla och medkännande för alla och aldrig ta skit från idioter.

Inte minst är dessa citat väl spridda inom utbildningssammanhang för att de är så...inspirerande (se citat som sägs komma från Einstein här)

Någonstans hoppas vi vanliga människor att även vi har några genialiska drag men skälen till varför vi misslyckats i skolan eller på arbetet, eller med livet i sig, ligger utanför oss själva.

Ett citat som ofta citeras i utbildningssammanhang är nedanstående citat av Einstein.


Man förstår varför detta citat blir så citerat för här är ju orsaken till varför jag inte blivit så framgångsrik som andra, det hela beror på att våra lärare, chefer eller vänner inte har sett min naturliga briljans. Jag är en fisk men hela tiden har jag tvingats att klättra i en massa träd.

Faktum är bara att många av dessa citat först och främst troligtvis inte har myntats av Einstein (i fiskexemplet ovan) eller John Lennon i exemplet överst. De har formulerats långt senare vilket vi kan läsa om när det handlar om John Lennon på Quoteinvestigator eller om Einsteins fisk-träd citat.

Men citaten är så lockande och så bra för de förstärker min idé och då nyttjar jag dem. Jag studsar till när t.ex. en sida som handlar om att utveckla skolan nyttjar sådana citat utan att ens tagit sig tid att kolla upp källan, se t.ex Missingteacher som faktiskt har båda citaten på sin sina sidor (Om samt 5 grundpelare). Vi lär aldrig få till några genier om vi inte ens orkar kolla upp källorna.

Men citaten i sig kan också granskas innehållsmässigt. Vad är det egentligen vi säger om vi går på citatet om fisken? Den grundläggande frågan är om alla människor verkligen är genier? För egen del skulle jag inte påstå att jag är något geni men jag kan säkerligen vara bättre på vissa saker än andra...jag kan t.ex. springa ultralångt men det är inget genialiskt i det, det är bara träning. 15 års löpning börjar nu att ge resultat, mycket svett, hårt arbete och skador ligger bakom mig men jag måste hela tiden träna för att hålla uppe denna förmåga. Tanken ovan är oroväckande för utbildning i allmänhet. Det får det att låta som att vi i stort sett bara måste ta reda på vad vi är särskilt duktiga i för att lyckas men lärande handlar inte om naturliga talanger utan att lära sig saker (vilket ju är jobbigt). För en del är derivata enkelt medan andra måste lägga ned enormt mycket tid på att förstå och tillämpa derivata. För andra är språk naturligt medan andra får jobbar hårt för det. Vad citat ovan säger är ungefär...du behöver inte jobba hårt, du måste bara göra annorlunda.

Fundera över vad citaten egentligen säger och fundera ytterligare en gång över...var kommer citaten ifrån. Se t.ex. nedanstående uppenbara problematik (och vem är det på bilden)?
Eller testa om du kan se vilka citat som inte är Einsteins citat på The Telegraphs Quiz: Are you an Einstein or a 'Neinstein'?

Läs också Carl Sederströms utmärka artikel "Låt inte samhällskritiken ersättas av självkritik" om hur bilder helt plötsligt nyttjas i helt andra syften.

fredag 26 juni 2015

BYOE - Bring Your Own Everything

Den alltmer digitala vardag vi nu är i gör att vi måste utvidga begreppet Bring Your Own Device till att istället omfatta allting (Bring Your Own Everything). Detta är direkt nödvändigt då vi idag inte talar om endast mobiler, läsplattor eller bärbara datorer utan även klockor med uppkoppling (se tidigare inlägg (Watch Out! Lämna klockan när du ska skriva en tenta). Men det handlar likväl om glasögon som har uppkoppling (se t.ex. numera nedlagda projektet Google Glass), pennor som har kameror eller kanske till och med inopererade chip vilka i sig inte kan göra så mycket men det kanske är en början på en teknisk utveckling där möjligheterna bara kommer att öka?

I vilket fall som är begreppet Bring Your Own Device också lite väl begränsande då vi idag inte bara ser till enheten utan även molntjänster såsom Youtube eller lagringsytor som Dropbox, Onedrive och Google Drive. Varför inte tänka oss att man har sitt fitness-armband knuten till idrottsundervisningen? Detta att kunna analysera sin vardag utifrån ett aktivt perspektiv gör att man kan studera idrott och hälsa på ett nytt sätt. Att kunna mäta sin maxpuls eller se om ens VO2-max värde ökar med träningen?

Nästa steg är att tekniken nu också finns i våra kläder (t.ex. projekt Jacquard, se film nedan, eller Biometriska kläder)



Poängen är att i takt med att tekniken utvecklas så handlar det inte längre om teknik kommer med till skolan eller arbetet, det handlar snarare om i vilken omfattning och på vilka sätt. Det handlar också om att göra möjligt att nå de digitala miljöer som krävs för att kunna genomföra sina studier eller sitt arbete.

Men det handlar också om möjligheten att själv får välja på vilket sätt man vill arbeta. En del väljer digitala verktyg för t.ex. konstnärlig utövning medan andra hellre vill nyttja analoga verktyg som pensel och oljefärg.

Utmaningen består nu i att förstå vad "allting" nu är och hur inte minst skolan ta sig an denna utveckling.

torsdag 18 juni 2015

Funderar du på lärstilar...se denna föreläsning!

Begreppet lärstilar har under många år har både diskuterats och praktiserats i skolan. Lärstil avser hur en människa koncentrerar sig och bearbetar ny information. Lärstilen speglar en persons invanda och utpräglade sätt att tillägna sig kunskaper. (Lärstilar 1, Lena Svedjeholm. 2006-12-31).

Det hela låter lockande och även logiskt. Vi lär på olika sätt och därför är det bra att fokusera på det sätt som eleven bäst lär sig på. Samma argument har ofta framförts när det gäller att nyttja IT i undervisningen. Om man är van att spela datorspel så kanske spelande kan vara en del i hur man lär sig för just denne individ. Andra vill kanske skriva och då kan bloggande vara bra.

Frågan är om det är korrekt eller om det handlar om lärstilar eller något annat? I en TEDx föreläsning av Tesia Marshik som är assisterande professor i psykologi vid universitetet i Wisconsin-La Crosse går hon igenom problemen med begreppet lärstilar och visar på varför en del är bättre på att t.ex. komma ihåg saker än andra. En förklaring är erfarenheten, dvs att man lagt ned mycket tid på att lära sig något.



Lärstilar är ju ett lockande begrepp och modell. Det hela låter enkelt och det är lätt att förstå och det är sådant som vi själva lockas av. Flera företag och utbildningsorganisationer nyttjar fortfarande begreppet och senast så kritiserades Rebel Learners för att de också fokuserade på denna fråga (vilket de senare förnekat att de talat om).

Jag tror att vi ofta vill ha enkla lösningar på de svåra frågorna. Vi har sett det förr, ett nytt begrepp kommer in i skolan (t.ex. omdefinerat lärande, se tidigare inlägg om detta) och just för att det är nytt och enkelt så vill man anamma det.

Det hela är inte underligt alls egentligen, inte minst med tanke på att undervisning är svårt, inte bara pga läroplanen, inte på grund av tester och jämförelser. Utan pga att reglerna och förutsättningarna ständigt ändras, att testerna hela tiden förändras och att skulden för allts som går fel oftast faller på lärarnas axlar. Med en sådan arbetssituation har man inte tid att fördjupa sig i den omfattning man kanske önskar.

tisdag 16 juni 2015

Watch out! Lämna klockan när du ska skriva en tenta

Allt fler universitet världen över förbjuder nu studenter att nyttja smarta klockor vid tentamen. Senast ut är UNSW Australia (The University of New South Wales) som nu inte bara förbjuder smarta klockor utan klockor överhuvudtaget. Detta som ett led i att tekniken nu finns på våra armleder där det är möjligt att sända textmeddelanden och kommunicera med omvärlden på enkelt sätt. Det är inte ens okej att lägga klockorna på bordet om de inte ligger i en återförslutningsbar påse.

La Trobe University låter studenter ha klockorna på bordet framför sig men inte på armleden alltså men smarta klockor är inte tillåtna alls.

Andra universitet som till University of Adelaide och Curtin University har ett mer allmänt förbud som omfattar elektroniska apparater, särskilt, i Curtins fall, om "de kan lagra text eller annan information"

För en månad sedan förbjöds alla klockor vid Massey University.

Det är universitet i flera länder som diskuterar detta, bland annat i Belgien, Hong Kong, Storbritannien och USA.

Detta att kunna nyttja smarta klockor är inget nytt och för den som vill sätta sig in i hur fusk med klockor kan gå till kan med fördel ta del av forskning av Alex Migicovsky, Zakir Durumeric, Jeff Ringenberg, and J. Alex Halderman i det paper som presenterades vid the International Conference on Financial Cryptography and Data Security: Outsmarting Proctors with Smartwatches:A Case Study on Wearable Computing Security

I Sverige är ännu denna fråga inte riktigt väckt men jag är övertygad om att debatten om detta bör komma till stånd. Frågan om fusk har fram till nu fokuserats på kurser som går online men nu när digitaliseringen också påverkar oss i våra traditionella analoga miljöer så utmanas även salstentor. Det digitala och analoga flyter samman och här räcker det kanske inte med att lägga klockorna på bordet utan frågan handlar mer om hur vi som lärosäte förhåller oss till den digital utvecklingen i stort.

Men än viktigare kanske frågan om hur vi arbetar med examinering? Är tentamen i dagens samhälle en bra examinationsmodell eller finns det andra sätt att examineras som kan vara mer adekvata i samhällsutvecklingen?

söndag 14 juni 2015

Ursäkta...stör min föreläsning dina samtal i sociala medier?

Inom högre utbildning nyttjar idag elever mobila enheter överallt och jämt. Givetvis under föreläsningar såväl som seminarier. Detta kan ses som ett problem och ibland löser man problemen på olika sätt, frågan är om det alltid är kloka lösningar?

Nya Zeeland på en utbildning i ekonomi så gör man uppehåll i föreläsningarna var 30e minut för att studenterna skall få tillfälle att kolla sina enheter. Detta som ett resultat av att studenterna annars tappar fokus under lektionerna.

Detta är ett sätt att hantera mobiler under föreläsning, om det är bra är oklart men frågan jag ställer mig är hur mycket vi måste förändra våra sätt att arbeta eller om de som har svårt att slita sig från mobilerna måste förändra sig. Svaret man får blir givetvis olika beroende på vem man frågar. De som lyfter fram IT i skolan menar klart att undervisningen måste förändras, de som har föreläst under lång tid menar det motsatta, dvs att studenterna/eleverna allt får fokusera. Klyftan mellan dessa åsikter är ganska djup och frågan är ifall det finns ett svar här?

Under åren har jag ofta förespråkat att undervisning måste förändras, men inte pga av tekniken. Det är ofta här ett feltänk sker, dvs att pga tekniken så måste undervisningen digitaliseras och bli mer modern. I ungdomsskolan kan man också alltid säga att tekniken skall in för att det står så i styrdokumenten (detta går att diskuteras men inte just nu). Det handlar inte om teknik och det har det aldrig gjort, inte när vi nyttjade flanellografen eller overhead-apparaten, inte när videobandspelaren tog plats i lektionssalen eller när diabilderna visades på väggen där ett pip på rullbandet markerade bytet av ny diabild (idag heter det slide).

Vad det handlar om är att ha lärare/pedagoger som kan berätta historier, visa sammanhang, skapa engagemang eller nyfikenhet. Att där säga att vi måste pausa för sociala medier är ett misslyckande enligt min mening. Att säga att vi måste in med teknik för att förändra undervisningen är en dum ansats, lösningen på problemet är inte teknik utan snarare en kunskap om hur man undervisar, hur man utmanar och hur duktig man är på att läsa av studenternas/elevernas reaktioner för att sedan förtydliga, förändra eller fråga studenterna/eleverna hur man kan klargöra det hela tydligare.

Mobilerna kan givetvis nyttjas under lektionerna men inte för att de finns där utan för att man har en pedagogisk idé som kan bli bättre om man nyttjar tekniken. Eller för att delaktigheten ökar eller för att fler röster kommer till tals med enheterna.

Det krävs klart en förtrogenhet med dessa enheter så att man kan nyttja dem i undervisningen och det är min uppmaning till alla pedagoger att läsa på vad andra skriver om att nyttja IT i undervisningen. Det är önskvärt att man testar och provar olika sätt att kommunicera, men IT får aldrig bli ett självändamål.

Eller kanske är det så enkelt som att bensträckaren nu ersätts av en sociala medier update, samma sak men med ett nytt namn.

tisdag 9 juni 2015

Närmare 1000 bilder delas på nätet av föräldrar innan barnet fyllt 5 år

Enligt en studie genomförd av The parent Zone i Storbritannien så har bilder på barn under deras första fem år publicerats av sina föräldrar i olika sociala medier i snitt med mer än 900 bilder. 
Undersökningen genomfördes i anslutning till en säkerhetskampanj (knowthenet) och där framgick att i genomsnitt publiceras 973 bilder på nätet av sina föräldrar innan barnet hunnit fylla 5 år. 17% av dessa föräldrar har heller aldrig kontrollerat sekretessinställningarna i de kanaler som bilderna publiceras via. Nästan hälften av föräldrarna (46%) hade endast kontrollerat säkerhetsinställningar en eller två gånger.
Det hela är egentligen underligt inte, delning handlar om att dela de dyrbara stunder vi värdesätter med våra barn och via sociala medier har det blivit lättare än någonsin. Sedan länge är fotoalbumen borta. 
Bild på mig från mitt fotoalbum

Det är lätt att moralisera kring detta men vi kan se på delning av våra barn på olika sätt: 
Vi visa vår omvärld att vi är del av den. På samma sätt som andra lägger upp bilder på sina barn (ofta får många barn ungefär samtidigt i sin umgängeskrets) så vill även jag visa upp min lycka och skatt som jag har i mitt barn. Det sociala trycket i sociala medier kan bli stort och där är jag inte en del om jag inte delar på samma sätt som min omgivning. Dessutom bidrar vår rörlighet vad gäller jobb, boende och resor till att vi inte alltid har närhet till släkt och vänner och delningar blir då ett naturligt sätt att visa upp vardagen med familjen. Än en gång, fotoalbumet är både avlägset för mina vänner och min familj och dessutom på tok för långsamt.
I en snabb värld där det handlar om att dela just nu, just här, så kan också en delning av mitt barn i sociala medier helt enkelt vara en snabb reflex. Det är så naturligt att dela bilder i andra sammanhang och därför ges liten tanke kring varför eller hur jag delar bilder på mina barn. Detta gäller särskilt den nya generation som nu blir föräldrar, de har växt upp med sociala medier på ett annat sätt än t.ex. jag själv. 
Det finns även situationer där man faktiskt inte inser att man delar i sociala medier. Både Google Foto och bildsajten Flickr erbjuder via sina appar att ladda upp bilder automatiskt så snart de har tagits. I och för sig får man en fråga om det är okej men det är inte alltid man kanske uppfattar eller förstår denna fråga (inte för att man är dum utan för att språket är komplicerat och omständigt i de frågor som apparna ställer).
Det andra perspektivet är just frågan över varför vi måste dela så många bilder 
Kanske handlar det om en generationsfråga? En ny generation där delandet av mina barn i sociala medier är högst naturligt. Men vi har också en ny generation som växer fram och det handlar om just dessa barn som aldrig valt att publiceras på nätet. Där bör vi kanske ställa oss frågan över hur vi respekterar deras integritet (som kanske är en chimär men ändå) och ger möjlighet för dem själva att välja hur man framställs och delas. Den stora frågan är varför man vill dela något på nätet? Är det för att man så gärna vill visa upp det allra viktigaste som finns i mitt liv, då är delning kanske ett alternativ, om det däremot handlar om att få många gilla eller klick...då handlar det primärt inte längre om mitt barn utan mer om mig själv.
Jag vet, av erfarenhet, att även om barnen är små kan man diskutera dessa frågor rätt tidigt. Och av respekt för våra barn kan det vara klokt att se över sekretessinställningarna i Facebook men även Google för att inte bidra till oavsiktlig överdelning. 
Jag kan inte nog understryka att detta inte handlar om att moralisera kring frågan, utan snarare är det en integritetsfråga för våra barn som jag anser ofta inte tas på tillräckligt stort allvar.


fredag 5 juni 2015

Om du hör något som kvittrar...så är det kanske en bild

Tekniken tar hela tiden nya steg och ibland så oväntade. Vi har nu vant oss med att skicka filer via mail, appar eller dela på olika sätt men oftast är det ändå krångligt. Vi skall känna till en speciell adress, para ihop enheter eller bli vänner med varandra för att kunna dela filer. Men så kommer något helt annat. Att kunna sända information till en stor grupp människor samtidigt är ett problem som nu man med appen Chirp kommer (iOS/Android) runt genom att sända information via ljud. Egentligen så är ljudet bara bärare av information som ligger i molnet men möjligheterna är stora. Inte minst att slippa kommunicera en massa information över hur man når materialet.


Det hela är enkelt, via appen så väljer du om du vill sända en bild, film, text eller en länk. Sen når du alla som har appen i sin mobil och som har den igång. Du når alla som är inom ljudhåll. Se film nedan:
video

Om du har Chirp igång och låter Chirp ta in ljudet från filmen ovan så får även du tillgång till bilden :-)